f i a - h e t e r - j a g

På lunchen idag fick jag för mig att ta en glass och sätta mig på en bänk i solen. Det var så jäkla skönt! Bakom mig kom det ut ett par från en bank, ett gammalt par. Damen hade rullator och mannen trampande efter. De diskuterade vad som stod på schemat här näst på deras stadstur. Mannen frågade mig om han fick plats på bänken bredvid mig och om frugan hans också kunde få plats. De bad om ursäkt för att de verkade vara ett gammalt virrigt par och frågade om det störde att de satt där. Jag skrattade bara och sa att de mer än gärna fick sitta med mig!

Den lilla mannen tog upp en lapp där deras schema var ned skrivet. "Jaha klockan 14,30 åker vi hemåt" sa han till henne. Hon vände sig till mig "men vi har ingen klockan, har du en?!" Vi konstaterade att de hade exakt 35 minuter kvar innan de skulle åka hem.

Jag gillar inte när folk tjuvlyssnar på mig när jag pratar därför försöker jag inte göra, ialla falll inte uppenbart. Men vissa människor facinerar en, som detta par, och jag lyssnade lite på vad de sa. Mannen behövde gå till coop, han skulle ha ärtsoppa och damen skulle ju behöva gå till en sån parfymbutiken men det orkade hon inte. Hon skrattade till och luktade på jackärmen "nog skulle jag behöva gå dit men det orkar jag inte i denna värme". Hon fortsatte, "du ska veta när man är i min ålder då orkar man inte så mkt". Mannen lånade sin frus rullator och tog sig in till coop. Damen och jag satt kvar på bänken.

Hon skrattade och sa "du får ursäkta men när man bli så här gammal så är man lite virrig." Vem är inte det tänkte jag, men kände att det varken var läge för att klaga på sin ålder eller sitt minne. Hon berättade att hennes man snart skulle fylla 96 år och hon själv var 89. Jag sa att jag skulle fylla 25 i höst, hon bara log och sa "tänk om man vore så ung och vacker.". Vi pratade sol och rynkor. Hon satt inte i solen längre för att bli vacker, utan för att få lite ljus.

"Du är inte från kalmar va?!", frågade hon. De visade sig att hon och hennes man också var från södermanland. De hade bott i Strängnäs när de var yngre. Hon berättade hur de hade träffats. De visade sig att hennes man hade varit gift innan, men frun hade dött. När de träffades första gången jobbade de på samma arbetsplats. Hon beskrev sin man som stilig men sorgsen på den tiden. Han sörjde sin förra fru och gick ständigt runt svartklädd. Hon beskrev men gester hur hon smög om kring för att inte störa honom, "han verkade så ledsen". Sen hade de klickat till, de blev kär och ett par. Det var bara ett problem, mannens förra svärmor var en sträng kvinna och en hög uppstatt politiker i staden där de bodde. Hon tolererade inte att han hade träffat en ny och de fick smyga med sin romans. Damen sa "så det var bara att hitta ett jobb någon annan stans, så det blev att vi flyttade till Kalmar". De "flydde" för att kunna vara ett par! Hur fint som helst!

Jag svarade damen att jag tyckte att han valt rätt kvinna, då klappade hon mig på axeln, skrattade och tackade. Vi avslutade vår lilla konvesration eftersom jag blev tvungen att gå tillbaka till jobbet. Damen sa: "Tänk vad trevligt man kan ha några minuter med en människa helt olika en, som man precis har träffat". Jag höll med, jag kommer nog aldrig träffa henne igen, men hon gjorde min lunch lite roligare och att jag fick en skön historia berättade för mig!

För att vara lite klyschig "länge leve kärleken"!!
Ciao!